För att bestämma om skadeståndsansvar skall föreligga för en viss handling måste hänsyn tas till vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar delas upp i objektiva och subjektiva förutsättningar. Med objektiva förutsättningar avses sådana förutsättningar som inte kan hänföras till skadevållaren personligen. Sådana förutsättningar är att någon annan än skadevållaren skall ha drabbats av en skada samt att skadan skall ha orsakats av skadevållaren. Med subjektiva förutsättningar menas istället sådana förutsättningar som har med skadevållarens personliga förhållanden att göra. Dessa förutsättningar är att det skall föreligga oaktsamhet eller uppsåt vid vidtagandet av den skadebringande handlingen. Culpa är ett annat ord för vårdslöshet, eller oaktsamhet. Enligt huvudregeln krävs vårdslöshet för att skadeståndsansvar skall uppkomma, varvid en så kallad culpabedömning får göras. Culpabedömningen skall göras i två steg. Först skall en bedömning som utgår från rättskällorna göras. I sådana fall ser man till om det finns olika regler för handlandet i rättskällor som lagstiftning, myndighetsföreskrifter, domstolspraxis eller sedvänja. Nästa steg är att göra den så kallade fria bedömningen, vilken är vad som skall behandlas här nedan. Den fria bedömningen utgår från en regel som brukar kallas för Hands regel. Learned Hand, som skapade regeln, var en domare som levde i USA under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Regeln går ut på att en avvägning mellan å ena sidan skaderiskernas art och omfattning och å andra sidan vilken kostnad och olägenhet som skulle uppkomma för att försöka undvika skada. Utifrån dessa kriterier skall man göra en bedömning av vad som är ett oaktsamt beteende och vilka beteenden som ändå kan accepteras. Utgångspunkten är att alla skadebringande handlingar inte skall medföra skadeståndsansvar. Tilläggas kan också att Jan Hellner, som var en framstående professor inom civilrätt lade till ett fjärde kriterium: skadevållarens insikt. Enligt Hellner måste man vid culpabedömningen också ta hänsyn till vilken insikt skadevållaren hade i det enskilda fallet. För att avgöra om skadeståndsansvar skall föreligga i det enskilda fallet får en helhetsbedömning göras, då man väger de olika kriterierna mot varandra. För att belysa hur Hands regel har tillämpats i praxis kan ett rättsfall nämnas där man hade utfört gatuarbeten vilket resulterade i att en trappsten utanför ett hus, som normalt låg på samma nivå som marken, kom att ligga ungefär 2 cm ovanför marken. Under en helg då arbetet inte pågick snubblade en kvinna på trappstenen och skadade sig. Kvinnan krävde skadestånd av bolaget. Högsta domstolen konstaterade att det fanns, icke obetydliga, risker för skador av aktuellt slag. Därför var bolaget skyldigt att ha lämpliga varningsanordningar, vilket det också hade. Bolaget hade nämligen satt ut trafikkoner, som dock hade flyttats. Kvinnan hävdade att bolaget hade haft att tillse att ingen flyttade på trafikkonerna. HD kom dock fram till att sådana åtgärder hade varit alltför kostsamma i förhållande till hur stor skaderisken var i det aktuella fallet. Bolaget blev därför inte skadeståndsansvarigt. Att väga riskerna för skadorna mot kostnaderna för skadeförebyggande åtgärder är dock inte tillräckligt för culpabedömningen, i det ovannämnda fallet. Hänsyn måste även tas till om omständigheterna motiverar skadeförebyggande handlande så starkt att det skall kunna bli aktuellt att ålägga skadestånd på grund av underlåtenhet att handla. Utgångspunkten vid denna bedömning är, som förstås, risken för skada. Ju större sannolikheten att svåra skador inträffar desto högre krav ställs på att undvika vissa handlingar eller att företa skadeförebyggande åtgärder. Dessutom måste beaktas att skadans storlek inte kan sägas vara densamma som ett eventuellt skadestånd. Särskilt vid risk för personskador anses skadans storlek vara hög. Det kan ofta vara svårt att uppskatta kostnaderna för att undvika en skada. Dessutom är det inte endast den ekonomiska kostnaden som kan beaktas, utan även vilken olägenhet som skulle uppkomma genom skadeförebyggande åtgärder. Slutligen kan nämnas att vilka åtgärder som krävs beror på vem åtgärderna skall skydda. Finns det risk att barn skadas kan det exempelvis finnas anledning att vidta mer långtgående åtgärder, eftersom barn inte har samma förmåga att tillgodogöra sig information som vuxna har.